Måndag, var hälsad.

Det är måndag, hurra! Därmed har jag lämnat årets stressigaste vecka följd av en mycket påfrestande, men extremt underhållande helg till historien.
På lördagen festade vi. Efter nästan två månader utan fest var det som att bli pånyttfödd. Hell's Kitchen har nog aldrig varit så roligt som då. Det som är bra med 5-ställen är att de stänger fem, man hinner göra mycket galet. Det som är dåligt med 5-ställen är att de stänger fem, då är man hemma tidigast sex och det innebär att hela nästa dag är förstörd.

Igår, söndag, skulle vi göra juliga saker. Gå på Skansens julmarknad, åka skridskor och julpynta och så. Klockan halv ett vaknade jag. Så jag satte mig i soffan för att vänta på att Sandra skulle vakna. Jag väntade och väntade och väntade... När klockan var fem satt jag fortfarande i soffan och fick bevittna hur en yrvaken Sandra stapplade in i vardagsrummet och trodde att det var tidig morgon. Såja, då hade vi missat både julmarknad och skridskoåkning.

Men en julgran hann vi installera. Och en adventsljusstake. Det var så vackert att jag fällde en tår. Hela vår lägenhet är som en enda stor julkrubba.
Och ni kan ju föreställa er glädjen som fyllde min arma kropp när jag häromdagen hittade min bortglömda chokladkalender under sängen. Imorgon får jag öppna första luckan, det känns stort.

Julkrubban 2007. Jag, Lina och Mumintrollet. Josef, Maria och Jesusbarnet. Åh, denna bild ger mig julstämning. Rörande vackert.

Kylan blev min vän.

Lördagkväll.
Klockan närmar sig 22:00. Jag ligger i vår soffa, nyss hemkommen från jobbet, lyssnar på Kent och dricker ett glas vitaminer. På vägen hem från Lidingö såg jag partyglada jämnåriga, uppiffade till tänderna medan jag själv satt längst in i hörnet på tåget med gårdagens smink, röda ögon och huvan på min khakigröna jacka långt neddragen framför ansiktet. Det är fest i mitt hus, och efter en natt med 2,5 timmars sömn följd av en tolv timmars arbetsdag så vill jag inget hellre än att knacka på hos grannen för att påpeka att det är tystnad klockan 22. Men så kommer jag ihåg att jag är 21, inte 81. Om några timmar ska jag infinna mig på jobbet igen. Ångesten över de minimalerna chanserna att överleva morgondagen börjar sakta men säkert komma krypande.

Det har varit sol ute idag har jag hört. Fyra hela soltimmar har vi haft i november månad. Bittert att inte ha fått uppleva en enda av dom. Höst-Sverige tar kål på mig.

Men vilken vändning denna katastrofala lördagskväll plötsligt tog! Sandra har precis varit i stan och köpt godis för en hundring. LOVE LIFE.

Du är som jag när du dansar.

Apdålig hemtenta inlämnad, CHECK
Diskbänken fylld med odiskad disk, CHECK
Kycklingen slaktad och uppäten, CHECK
Lägenheten + trapphus + grannens trapphus fylld med obehagligt matos, CHECK

Såja, dags att damma av dansskorna och ut i natten för att se vad J-J bjuder på för äventyr.

Turtlehead.

Vi hade verkligen roligt när Jenny var på besök för ett par veckor sedan. Dock för mycket fritid.
Värsta dubbelhakan på samt kort slutartid på kameran. Voila! Det ultimata passfotot.

Idag ska jag göra allt förutom att skriva hemtenta. Precis som alla andra dagar denhär veckan. Kanske jag ska skriva den imorgon istället? Den ska ju vara inlämnad först kl.16, jag har ju hela fredagsmorgonen på mig att filosofera kring feministisk medieforskning! Hur fantastiskt är det inte att skjuta upp saker till sista sekunden? Som när vi skaffade reseförsäkring en timme före avgången till Milano.

Det om något är jag en mästare på.
PANIK! Härlig känsla detdär.
I'm living on the edge. Hoho.

Det är jag, Josaplex.

Jag har en rätt så galen seminariegrupp. Som tidigare nämnt så träffas vår lilla grupp med jämna mellanrum och är galna ihop. När alla andra är galna blir man ju själv också lite extra galen och som enda finne i gruppen är det ens plikt att dra på ännu lite mer för att visa exakt hur galna finnarna är. Och så en kväll för ett par månader sen, då jag var lite galnare än alla andra gånger, så hände det. Det som aldrig får hända, men som man ändå vet att någongång kommer att ske. Jag tappade bort mitt körkort.

Och så var man helt plötsligt identitetslös i ett annat land. Plötsligt hade jag inget bevis på att jag var den jag var och inget bevis på att jag var 21 och inte 13. Ångest. Nu blev jag den som inte kom in på Systemet och den som fick stå utanför klubbarna och vänta i regnet när de andra erövrade dansgolven långt in på småtimmarna. I två månaders tid var jag flickan som kallades "det" och under två långa månader har jag inte kunnat handla med kort på utvalda ställen, för "här måste du styrka din identitet när du gör kortköp". Utan identitet är du ingen. Du finns inte, du är värdelös.
(Okej, jag hade ju mitt pass, men vad hjälper det när jag på bilden har långt svart hår och ser ut som tre? Inget att bevisa sin identitet med direkt, och oj så bökigt och jobbigt det är att bära på passet överallt).

Men så kom dagen med stort D. Den 17 november 2009. Dagen då jag fick min identitet, mitt liv tillbaks. Efter att ha kommit hem från en lunch med två fina så ligger det bara där på dörrmattan. Brevet från Polisen. Brevet med det blänkande, vackra, rosa kortet. Mitt körkort! Åh, vilken lättnad att få ett bevis på vad man heter igen, man hinner glömma det på två månader. Men nu vet jag med säkerhet, Josaplex.

Och enda anledningen till att jag berättar detta är att jag egentligen har en viktig hemtenta att skriva.

Glöm inte bort att du är värdelös.

Jag har blivit riktigt värdelös på att fotografera. Varje gång jag tittar i höstens fotoarkiv släpper jag en liten tår för att jag inte har orkat föreviga allt det roliga som har hänt på denna sidan potten i höst. Därför tog jag beslutet att hålla ett fast grepp om kameran denna helg. Bara för att inte ett enda litet ögonblick skulle obemärkt kunna smyga sig förbi min kameralins.
Klockan 21:30 på fredagskvällen kastade min kamera in handduken och återuppstod söndagkväll 19:00. Jahapp, dit försvann alla av helgens potentiella kameratimmar. Saldo: noll foton från helgens bravader.

Lyckades ändå snoka fram några bilder på nätet från fredagens festligheter:
Bild nummer tre är min favorit. Hoho, har ni sett! Wikens hand! En riktig drömtass. .

Det blev alltså en hel del finlandssvenskt i helgen. Och så lite franskt. Och en gnutta tyskt. Och massor med mysigt svenskt.

Och med dessa ord bryter jag kontakten med omvärlden för ett par dagar framöver och hälsar min nya bästa vän hemtentan välkommen.

Vill du se en stjärna?

Det har varit en intensiv och hektisk dag. Jobberbjudanden har rullat in som på löpande band, autografer har skrivits stup i kvarten och fotograferna är som galna. Men nu efter en fullspäckad dag sitter jag äntligen här i min mysiga lya med en rykande kopp te och bara ger mig själv lite extra qualitytime. Kändislivet är hårt.
Ett par screenshots min tv-debut:

Ja, Ekdal och jag är efter igårkväll bästisar.
Och ja, Birro och jag kilar numera stadigt.

Okej seriöst.
Första debatten handlade om fotbollshuliganism. Jag vet ingenting om fotboll och jag vet verkligen ingenting om fotbollshuliganism. Ekdal & co pratade om misshandlade fotbollsspelare, allsvenskan och ett välkänt videoklipp på galna supportrar "som alla nog har sett". Jag hade inte sett klippet. Jag var förvirrad. Andra debatten handlade om invandrarfientligheten i Vellinge. Kände mig inte så påläst här heller. Men jag satt bara snällt på min stol, såg förstående ut, nickade och applåderade när tanten i bakgrunden uppmanade oss till det. Jag skötte mig ganska bra tror jag. Hela programmet kan ni se HÄR.

Det var igår. Idag har jag gjort helt andra saker. Bland annat har jag insett hur roliga Lina och jag är. Jag har suttit och skrattat i min ensamhet och nu när jag tänker tillbaka på hur roliga vi var idag så skrattar jag lite till.

Princess on ice.

Det finns is i kungsan! Det finns is i kungsan! Det finns is i kungsan!
Gissa vem som ska dit och visa upp sina konståkningsskills. Jag ska visa nollåttorna hur man gör en riktig Loop och hur en tvättäkta Flip ser ut. Och icke att förglömma; mina omtalade Salchows.
Alla minns vi ju Junior VM -95 när jag knep guldet i konståkning:
Eller.så.inte.
Och ja, jag googlade termerna.
Och jag måste också göra er besvikna och meddela att det inte är jag på bilden.

Jag är urusel på skridskoåkning. Men vi gör ett försök.
Återkommer med resultat.

Annars då? Jo, imorgon kan ni se mig och min seminariegrupp i direktsändning i Kvällsöppet på TV4. Vi kommer att sitta på första parkett i publiken och VI KOMMER ATT BLI TV-KÄNDISAR. Det börjar 22:40 svensk tid och jag förväntar mig att ni sitter bänkade med ert favoritgodis framför teven och bara njuter av stunden. Missa inte denna fantastiska chans att se våra vackra nunor i rutan!

I <3 MILAN.

Ja just det, var ju till Milano härom veckan.

Shopping i massor, italiensk glass i massor, vackra människor i massor, kära återseenden, vackra byggnader, Il Duomo, pussar, fest, Galleria Vittorio Emanuele II, lyxiga affärer, underbara vyer, gator med omöjliga namn, spårvagnar som kör fel, marknader och SOLKSKEN.

I Italien kan ingen engelska. Det resulterade i stora mängder problem, men också i att vi nu tar oss fram på nästintill flytande italienska. Vilken effektiv snabbkurs!

Och aldrig slipper man alla dessa svenskar. De är överallt. Även i Milano. I varje kvarter, café, galleria, restaurang, spårvagn och krog i Milano. De flyger fram på gatorna som bleka lakan bland alla mörka italienare.
Deras invasion kan dock bero på att det var en dödsviktig fotbollsmatch i Milano just då. DÖDLIGT VIKTIG. Milan-Real Madrid. Och tänk er, vi fick chansen att se den live! Helt fantastiskt!

Men det gjorde vi inte, visste inte ens om att matchen gick. Tack gode Gud att vi överlevde ändå.

Att undanhålla information.

Måste man betala tillbaks det man har betalat med MasterCard?
Jag som trodde att det var banken som betalade alla mina middagar, utekvällar, resor och kläder.
Jag visste att det var för bra för att vara sant. Jag visste det.

Åh Gud.